Sex veckors plan... och vägen tillbaka efter väggen..

Sex veckor to go tills det är dags för Nice-Cannes Marathon!

Tiden går för fort! Jag hinner inte med åldern! Helt plötsligt blev jag 40 och har inte hunnit bränna av mina mål som jag drömde om. Well, inte så farligt.. Mina mål har fyllt sitt syfte genom att motivera mig och sen kanske inte alla blivit av eller blivit så snabba som jag velat pga av annat i livet. Det gäller att göra det bästa av allt. Jag ska göra det bästa av de här sex veckorna för att få till en så bra mara som möjligt. Vill ju under 3.20 men det är nog lite naivt... Gjorde 3.21 för två år sedan men sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna...

Verkar som att jag börjar få fram vad som varit snett med mig och hälsan under senast åren och nu är jag spänd av förväntan hur senast behandlingen faller ut :) Har gjort så otroligt mycket tester och kunnat utesluta det mesta i form av brister, dåliga värden, tumörer mm vilket är asskönt. Jag vet att det mesta står rätt till men något är det som inte står rätt till.

För ca 1,5 år sedan var det som att någon tryckte på en knapp någonstans och hela systemet blev konstigt. Nu verkar det som att det är obalans mellan några stackars hormoner. Tänk att något som är så svårt att hitta kan ge så stora effekter. Jag har varit en trött-zombie, haft väldigt dålig blodcirkulation och vaknat av att händerna domnar varje natt, varit extremt orkeslös, släpat runt på fler och fler kilon osv... Dock så anpassar man sig så himla lätt men när jag blivit mig själv igen ska jag verkligen uppskatta att få vakna frisk och leva dagarna igenom utan att känna mig tung, trött och nedstämd. Men, det finns ju alltid de som har det värre och jag har i alla fall kunnat träna och jobba, men på en mer normal nivå. 

Det som föregick obalansen var också lite jobbigt men hanterbart, trodde jag... Kallas stress och inget jag trodde kunde drabba mig. Jag som kan ha så många bollar i luften utan att tappa fokus och samtidigt ha kul... Har man kul så kan man väl inte bli stressad?! Så tänkte jag och ignorerade skiten som jag nu får reda upp :)

Jag tappade synen, hörseln, balansen och minnet. Men inte allt samtidigt. Synen och hörsel var de mer direkta effekterna medan balans försvann lite då och då. Minnet var det som blev knöligast. Kortminnet var som bortblåst i perioder och vissa möten och samtal var som icke existerande från en dag till en annan. Jag mörkade allt under en ganska lång period och sa inget till någon, tänkte att det är väl bara att bita ihop och jobbade på i den svin-sopiga företagsmiljön jag befann mig i då och tänkte att det gå väl över. Det gjorde det eftersom sommar och semester kom och jag trappade ner träningen för att hänga med i tillvaron. Men. En asjobbig effekt stannade kvar. Jag fick ansiktsafasi. Folk som jag träffat eller träffar sedan våren 2014 kan möjligtvis uppleva mig som dryg. Det är jag inte. Det är skitirriterande att inte veta vem jag känner eller inte ibland och jag vill verkligen inte ha det så här. Övar så gott det går och efter att jag träffat någon 5-6 gånger och pratat om något som jag kan koppla ihop personen med så kan det släppa. Så please: Alla som tror att jag är nonchig, ni ska veta att jag inte är det med mening. Förlåt!

Hur som helst (blev ett långt sidospår här;) stress måste hanteras för att inte rubba kroppens system. Mitt hormonsystem har rubbats och nu kanske jag kan få rätsida på det. Känns som att jag är på rätt väg i alla fall och jag kommer inte försätta mig i samma situation igen. Jobbar gärna skitmycket och tränar så mycket jag kan men det i kombination med att vara på en upfuckad arbetsplats är en dålig kombo. Ej bra!

Så nu ska jag bli mig själv igen! Jag ska förhoppningsvis inte behöva leva i en cement-kropp länge till och så ska jag ta vara på mina kommande sex veckor för att springa en härlig höst-mara och sen ta sikte mot nya mål 2017!! (Väldigt sugen på BAMM) Och så ska jag kanske ta fram barnens gamla memory och öva närminne :D

Vi hörs!!