Kalmar race report

Lika mycket som jag vill klappa mig själv på axeln för att jag faktiskt genomfört en Ironman, lika mycket vill jag örfila upp mig själv för att jag inte fixat ryggen ordentligt. (Några långpass innanför västen hade också behövts men livet är livet och man kan inte alltid få allt man vill. Prioritera och sålla är nödvändigt.)

Kände mig väldigt lugn inför loppet och på morgonen. Inte så värst mycket nerver bara skräckblandad förtjusning. Det är verkligen sjukt hur man glömmer att det är fruktansvärt långt och väldigt jobbigt. 

Sofie Lantto och jag hyrde rum hos en dam som bodde helt perfekt nära till allt och hade världens mysigaste hus. (Hojta till om ni vill ha hennes uppgifter till nästa år).  Vi gjorde oss hemmastadda när vi kom på torsdagen och slank ner till registreringen på några minuter. Träffade massa folk och drog i oss en kebab innan det var dags att sticka bort till pre-race-mötet. Så otroligt booooring! Kryper i hela kroppen av att sitta still i den där varma hallen med flera tusen andedräkter och lyssna. Men "man vill ju inte missa nåt viktigt" tänkte vi och drog dit för att i efterhand konstatera att vi gjort bättre i att ladda med glass på Ben & Jerry. 

Ingen väckarklocka på fredagen och sedan rakt ner i sundet för att testa banan lite. Först blev vi bjudna på frukost av trevliga klubben NSE - Norra Stockholm Endurance som hade läger vid badplatsen. Vattnet kändes bra men det kändes jobbigt att simma och självförtroendet som inte var på topp från början sjönk ytterligare... Så lätt att baissa sig själv inför lopp. Man får inte glömma att det inte bara handlar om tider utan att det är en bedrift i sig att gå i mål. 

Dagen före rejs tenderar alltid att gå upp i rök utan att man egentligen gör något. Vi stosade omkring lite, testade cyklarna och löparbenen, fixade alla påsar och kom till registreringen en kvart före final call. Allt på plats och sedan blev det urtrevlig middag med storfaoriterna Niklas Svidén och makarna Annica o Johan Alm. Bra uppladdning! och allt kändes som att det var i sin ordning. Nu var det bara till att köra loppet och se hur det går. Det skulle visa sig att det inte var för få träningstimmar som var problemet när det väl var dags...

Simstarten blev toppen! Vi behövde inte stressa nånting och kunde dra på oss våtdräkterna hemma ihop med en påtår för att sedan knalla ner och köra vår uppvärmningsrutin. Kom iväg med 1.10 gruppen och var noga med att inte hetsa iväg för hårt utan hitta bra rytm i jämnt flöde. Dimman gjorde det lite svårt att navigera och några gånger var det simmare som spärrade av mig från båda hållen. ja ja.. hittade ett par passande fötter ett tag och det var kanon. Helt plötsligt kändes det inte så ensamt och deppigt :) Kände mig lite skyddad från alla kryssande män i neopren som slog sig fram. 

Jag vet sedan tidigare att en dålig simtid kan göra så att jag tappar glöden för resten av loppet så jag var riktigt nyfiken på hur det skulle sluta. För två år sedan förvånade jag mig själv med 1.11 så man vet ju aldrig... Och jag kom upp på 1.12 i år och blev svinnöjd! Bra start Rosenbaum! Nu var det bara resten kvar och jag längtade till att komma ut på cykeln. Har bra cykelben nu och vet att jag är stark även om jag inte fått till alla pass jag borde så det kändes spännande att se vad jag kunde pressa ur mig. Tog det ganska lugnt och metodiskt i T1, jag var lite yr efter simmet. Snabb toalett och sedan iväg på min grymma Argon 18. Så kul kändes det och jag var riktigt peppad. Men jag hann inte ens till Öland förrän ryggen började trassla. Why?!!! Jag har styrketränat, jag har naprapatat, massageat, sträckt ut och övat rörlighet. Give me a break! Kan jag inte bara få pressa ur benen utan störande moment?!!!

Kruxet är att allt som är jobbigt eller gör ont glömmer jag på 3 sekunder. Jag kan aldrig vara sur längre än det tar att räkna till 10, jag kan inte minnas att det någonsin varit jobbit att få fyra barn på 5 år eller hur trassligt det var att tappa syn, hörsel, minne och balans samtidigt för två år sedan... Ligger mig liksom inte i fatet att ömka mig och reflektera över svårigheter. Glöm och gå vidare! Alltså hade jag glömt hur ont jag fått på cykeln både i Vansbro och Challenge Fuerte. Och så har jag väl förträngt att det hänt, eller så har jag tänkt att det gått över... Vet faktiskt inte hur jag tänkte...  Ett klantarsel är jag som inte tagit tag i det på allvar. Men inget att sura över :) Nu har jag skrivit en minneslapp att jag måste ändra sittposition och försöka hitta orsaken till ontet. (Det spelar ingen roll vilken cykel jag har.)

Jag fick med jämna mellanrum hoppa av cykeln och målet att konstant ha en medelhastighet på strax över 30 km/h fick revideras till att inte sjunka under 28 km/h. Varje stopp var på ca 3,5 min och det blev nödvändigt med fem stopp för att sträcka på mig. Vid 80 km trodde jag att jag skulle behöva kasta in handduken när jag hyperventilerade av smärta i ryggslutet (typ som värkar..) istället för av ansträngning. Men. Vid 90 km hittade jag en position allra allra längst ut på sadelspetsen, hängandes över framhjulet, där det inte gjorde ont längre. Bra! då köttar vi på, tänker faan inte bryta! Tur att jag hade extra cykelbyxor över tri-dräkten. Tyckte att det gick hyfsat bra att cykla mellan stoppen. Hade bra tryck i benen hela vägen. Fick i mig alla gelsen och mådde aldrig illa eller fick magkramp. Så då gick det i alla fall helt ok att klara hela sträckan. Upplevde inte att sista 60 km var lika jobbiga som jag tyckt tidigare. In till T2 och bytte snabbt strumpor, skor och drog på mig kepsen. Det var ganska varmt när jag gav mig ut på löpet så jag sprang genom duschen det första jag gjorde och satte på mig svettband på armarna som jag kunde kyla av och lät kepsen bada i vätskestationerna. Tänkte på att inte dra på i början, för hur bra det än känns att springa ut på löpet så är 42,2 km riktigt långt och mycket kan hända med kropp och knopp under fyra timmars löpning. Första etappen 6 km är en sjunde-del, efter 10 km är 25% gjort, 15 km är första varvet. 21 km är hälften. Vid 30 km är det bara ett varv kvar och sista varvet är "bara" 12 km. På sista varvet gick jag lite här och där och kände hur slitigt det är att springa en hel mara. Flera gånger undrade jag om gps:en var paj... Kan man verkligen springa i 7.20-tempo? Trodde man gick då men uppenbarligen springer jag...

När det var 6 km kvar började kroppen ge upp varje gång jag skulle gå, så det fick bli att fortsätta "springa" :) Äntligen i mål blev det snurrigt och illamående. Fångades upp av en jättegullig dansk, hamnade i sjuktältet, blev snabbt bra igen och mötte upp min grymma Sofie som stod och väntade. Vi visste att vi skulle komma in i mål inom en halvtimme från varandra och så blev det. Innan vi hämtade cyklarna blev det dusch, mat och massage. Ingen av oss var på sprudlande humör. Så skönt att få spy lite galla ihop med någon som har lite samma tankar som en själv. Behöver få vara lite bitsk, sarkastisk och svinig nån gång ;)

Heroes Hour var som vanligt riktigt mäktigt och sen var det härligt att dricka lite öl ihop med grymma träningskompisar. Men det blev ingen nattklubb i år.

Tar paus från Kalmar några år tror jag..(I alla fall nästa år då jag vet att jag ska på bröllop:)

Nu är jag sugen på lite mer äventyrliga lopp och suktar på Laponia Triathlon som är på IM distans i midnattssol. Mäktigt!!

Tack alla glada människor som hejat på och allt roligt sällskap på banan! Å tack bästa Soffilantto för förstklassigt sällskap! Fick världens finast komplimang från Sofie när vi skiljdes åt efter vår roadtrip med sporttema:

"Erika, du är så himla o-bajnödig! Hade aldrig klarat det här utan dig"

- Detsamma Sofie! Hade inte funkat med Ironman utan din sköna inställning, självdistans och humor. Puss!

Mot nya äventyr!!