Lidingöloppet från en mammas point of view

Har med längt i blicken hurrat på och inspirerats av Lotta och Bibben som tävlar i laget "Team Puppy TS Mother and Daughter". De är så satans bra männskor, starka atleter och visar så imponerande insatser som mor och doter tillsammans. 

När Maja och jag har hejat på dem har vi räknat ner till den dagen vi kan träna och tävla axel mot axel som likvärdiga atleter. Lotta och Bibben är våra förebilder och veckan som gick blev starten på en ny era då det inte längre är självklart att jag bränner av intervaller snabbast eller är den enda som kan springa långt!

Vi har väldigt roligt ihop Maja och jag och det är ju lite avgörande för att man ska kunna trivas ihop och träna tillsammans. Ironin och sarkasmen är på plats och eftersom vi är så lika kan vi relatera till varandras problem. Och snäsa ifrån om det behövs :) Nyckeln är, för den som vill forma samma träningsband med sitt/sina barn, att umgås mycket. Tid är den bästa presenten till barn och bästa verktyget för att bonda. (Vill på intet sätt trycka pekpinne i fejset på den som inte har så mycket tid att ge, det finns många sätt att säkra kvalitet på familjeband, men det här är mitt sätt :)

I onsdags hade jag inte en suck när Maja fick horn i pannan och drog ifrån mig när vi körde backintervaller och när jag fick två starter till Lidingöloppet 30k tänkte jag först att Måns var den som skulle starta men han kunde inte så jag körd een chansning och frågade Maja. - Varför inte!, sa hon. Och tänkte att det är väl bara att gå om det blir jobbigt eller i värsta fall hoppa av. 

Hon sa att jag kunde ju köra i min takt och så ses vi i mål men jag kände ändå att just i det där läget behöver jag nog vara tillgänglig. 30 km är riktigt långt och mycket kan faktiskt hända om man är 14 år och inte sprungit längre än 15 km tidigare. Man har ju lite ansvar som målsman hur rådig ens barn än är. Ville inte att hon skulle vara ensam om hon började må lite dåligt eller få ont någonstans så vi höll ihop. Och det vara ju det roligste av allt! Att göra det tillsammans hela vägen. Eftersom jag gjort det några gånger kunde jag ju förekomma problem och leda henne genom tuffa partier vilket ledde till att hon gjorde en riktigt stabil insats utan ett jätte-tapp mot slutet. Maja höll sig löpande nästan hela vägen, hon gick några uppförsbackar men annars sprang hon. Jag kunde putta på lite uppför och peppa när det behövdes men satan vilket pannben hon har! När det var några hundra meter kvar la hon in en projektil-spurt som jag nästan hade svårt att haka på. Jag fick ropa till folk att flytta på sig på målrakan för att Maja inte skulle fälla dem :D Det kliade lite i benen här och där när jag ville dra på, men att inte köra för hårt var ändå bättre för mig träningsmäsigt. Att vara sliten veckan efter har jag inte tid med och 30 km är faan jobbigt hur snabbt eller långsamt man än springer.

Nu känns det som Maja kan göra vad hon vill och att vi ska köra Ironman 70.3 nästa år kommer inte bli några problem. Gäller bara att se till att hon är noga med återhämtning och inte åker på överträning som kan vara vanligt hos unga. Och: Jag måste ligga i för att hänga med! Ska jag kunna ha hennes sällskap gäller det att inte ligga på latsidan. 

Majas egen version kommer i veckan!

Tjing!