Swimrunsöndag på Utö

Det var verkligen på tiden att jag fick på mig swimrun-utrustningen igen för DAMN vad härligt det är att tassa runt på stigar i skogen och varva det med svalkande simvila för benen! Love it! Och vilken inramning sen: Ötillö-organisationen vet minsann hur man levererar en grym upplevelse med fantastisk service för deltagare. TACK TACK TACK för arrangemang i världsklass och TACK till alla funktionärer och publik som peppad efter vägen. Vi hade en fantastisk dag jag och min teammate David Strömwall. Roligt och snackigt medan man tränar i skog och hav med nummerlapp är ju liksom oslagbart.

I veckan var jag lite smådeppig över att inte kunna köra Stockholm Marathon då jag verkligen inte är i form för den distansen. Jag livar dock upp tillvaron med massa andra kortare lopp så egentligen ingen nöd på mig men när det plingar till i telefonen med en fråga om jag kan tänka mig hoppa in och köra Utö Swimrun med fem dagars varsel kändes det som det var meningen. Löpningen är visserligen typ lika lång som en mara men med tanke på växling med simning så kändes det görbart. Visserligen är inte min simning heller top notch men va faan, korta simsträckor varvat med korta löpsträckor; hur svårt kan det va?! ;) Så jag tackade ja och rotade fram våtdräkt o dyl för att se om allt var helt. Skorna var typ uttorkade sedan trädan efter Ötillö 2015. Men de fick duga och Sally hakade på ett test här i Ålsten. OJ! Vad kallt det var men nu kör vi! Sally var grym som sidekick men det var ju lite jobbigt att springa med våtdräkt... fast efter ett startskott brukar allt kännas lättare, tänkte jag efter en timmes växlande mellan skog och vatten. 

Det sköna med spontana lopp är att slippa känslan av press att jag måste prestera. Nu var det ju som det var och i mål kommer jag ju, vi ska ta det en kilometer i taget och ha kul. Gick och la mig i tid och utan nervositet som annars är vanligt kvällen före start gick det utmärkt att sova. Maja hade redan gått upp när jag kom ner i köket kl 05.05 och fixat mitt favvo-te, ägg och grejer samt uppmärksammande kram att det var mors dag. Jag undrade om det var därför hon skulle haka på till Utö men tydligen är hon som jag och gillar loppgrejen vare sig man är med i startfältet eller står bredvid :)

Vi hämtade upp David och var på plats vid båten i god tid. Det var kul att träffa massa kända ansikten och valet att vara med kändes klockrent. Vid ankomst till Utö välkomnades man med öppna armar av Lemmel och Scott. Feelgood! Reigstrering gick fort och så preracemöte med galet stor skara.  Över 500 pers skulle köra och massa hangarounds fanns på plats. 

Jag halkar in i utkanten av tältet just som Lemmel välkomnar alla och säger: " There are 452 races this year that are called something with swimrun and the reason they call it Swimrun is because of Erika Rosenbaum! Erika where are you, stand up!" Förvånad och smickrad med munnen full av macka fick jag ta emot applåder.

Efter mitt långa uppehåll inom swimrun-racing blev det ju en bra start och peppad för start började vi fixa ordning med kläder och utrustning. Köpte ett par nya glasögon från HEAD och om jag velat låna skor från Vivo Barefoot hade jag fått det. Sjukt bussig service och Grymt med försäljning på plats. (Ötillö har också tagit fram en riktigt snygg kollektion med utrustning och merchandise.)

Starten gick och vi placerade oss långt bak från start, det skulle inte tryckas på för att riskera vägga mot slutet. Det gick heller inte att springa fort eftersom kön av folk var oändlig. Massa folk från 21 olika länder deltog och det var riktigt härlig stämning. Jag var lite orolig för att inte simma lika fort som David så vi hade en lina med för säkerhets skull. Men det visade sig att vi var precis jämna på simmet och det blev positivt för psyket. Så det var ju bara att beta av en kilometer i taget. Ibland drog vi om lite folk när det gick lite väl makligt men annars tassade vi på och njöt av det bästa har att erbjuda: Mjuka stigar som snirklar sig genom skog i närheten av vatten. Magiskt! Jag älskar verkligen den löpningen! 

Vi hade dock noll koll på sträckor och banan men vi tog av oss mössorna och drog ner dragkedjan på dräkten vid typ varje löpning för att inte riskera överhettning i solgasset. Merinoull-tröjan under dräkten var klockren och värmde i vattnet samt svalkade när den var blöt vid löpningen. Så jag var glad att jag inte tagit av den i starten när jag funderade över om det skulle bli för varmt. Några simningar i mitten var ruggigt kyliga och mätte inte mer än 8 grader och då var all värme välkommen. De flesta simningar var man sugen på för att få svalka av sig och vila benen men vid en av de riktigt kalla simningarna som kom tätt inpå en annan svinkall simning var det nästan stopp vid stranden och efteråt tog det ett tag innan känseln kom tillbaka i händer och fötter. Vi drack mycket vid varje vätskestation och jag tryckte i mig bananer. Jag hade som tur var med mig egna gels för det fanns inte på stationerna och jag gillar en energiboost då och då. Sportdrycken var god och effektiv men det var lite ofräscht att alla stoppade ner sin snor-svettiga händer i hinkar för att fylla på sina muggar. Jag gillar när man ser att muggarna fylls på av funktionärer som häller i drycken alternativt har engångshandskar på sig om det ska fyllas på i hinkar. Bara för att deltagarna är trötta och väldigt beroende av energi få man inte tulla på hygien tycker jag. Allas immunförsvar går i botten under ett lopp och ska man då få i sig andras skit så är risken stor att man vaknar förkyld nån dag senare. Just saying... 

Vi hade humöret uppe hela vägen och matade på lugnt och metodiskt som vi bestämt. När det var ca 12 km kvar så var det dock inga kvicka pigga ben som tuggade igenom kilometrarna och de sista tre simningarna kändes tjatiga. Men det är ju så det är med lopp, slutet känns segt men då är också målet nära :) Bara för att Utö Swimrun inte är lika långt som Ötillö så är det verkligen ingen dans på rosor. Det är inte en walk in the park utan en bedrift som heter duga och jag var sååå imponerad av alla deltagare. Folk är grymt starka!!

Vi kämpade lite mot klockan mot slutet för vi ville komma med den tidiga båten tillbaka eftersom det var middagsplaner på bådas håll. Vi insåg dock att vi nog inte skulle hinna men glada sprang vi i mål till Majas gulliga hejarop och Staffan Björklunds glada speaker-snack. Vi kände oss oförskämt fräscha och gick bort för att hämta väskorna och då såg vi att båten precis skulle gå så vi beslutade att springa direkt dit med förlusten att missa god grill på plats och roligt eftersnack med deltagare. Men men. Så blir det ibland. 

Tack alla inblandade för grym dag! Tack David för bästa sällskap och Tack Maja för att du var med och livade upp under vägen. Jag kände mig som en rookie inom swimrun efter långt uppehåll men nu är jag garanterat tillbaka och sjukt sugen på att få igång bra träning för att bli snabb igen. I am back!

Tjing!