Åter i etern!

Long time no seen!

Men så blir det ibland. För den som mot förmodan är intresserad av hur min tillvaro ter sig så kommer här en update. 

Tiden flyger iväg och det är redan maj. En riktig löploppsmånad och mindre än fyra veckor kvar till Stockholm Marathon. När jag sist sprang en mara i november svor jag på att aldrig mer springa utan långpass i benen. Men så blev det ju inte alls. Jag som laddade ner marathon-program och var så pepp på att följa det till punkt och pricka. Men så blev det tillvaro utan någon ram eller något upplägg alls. Först kändes det lite vilset. Har länge haft ett upplägg att kolla på, kanske inte följt det helt men i alla fall har det funnits där som en trygghet att luta sig mot. Nu såg jag mig själv fladdra iväg på tunna vingar mot okända mål. Vad skulle jag ha för mål? Hur skulle det gå att träna utan tydlig struktur? Kändes skakigt tills jag kom på att de flesta människor faktiskt tränar just så. Jag kom på att ett mellanår utan att träningen känns livsviktig blir bra. Jag trodde dock att jag skulle träna mindre utan piska men så blev det inte. Jag trodde jag behövde schema för att träningen skulle bli av men såklart klarar jag inte av en tillvaro utan träning. Behövs inget schema insåg jag. Träningen är ju typ ryggraden som gör att jag funkar som bäst och mår glatt.

Nu följer jag någon slags inneboende rytm/känsla och tränar det kroppen orkar med i kombo med att jag fått pippi på löpcoaching. Det är för tillfället det roligaste jag vet, vilket innebär att det blir lite för många timmar varje vecka med coach-mössan på. Även om de timmarna går ut på att coacha andra dvs vägleda, peppa, motivera och sköta tidtagning så blir det ju ändå en del löpning för min del som gör att det inte går att följa ett eget träningsschema. Jag måste helt enkelt ta det lugnt med egen träning för att hålla mig hel och jag har äntligen lärt mig lyssna på kroppen. Men. Det innebär att upplägget till marathon inte är optimalt. Gick igenom träningskalendern och insåg att jag inte har ett enda pass över 8 km i bagaget. Scary!! Eller så kan man se det som en spännande utmaning: Hur går det att springa marathon på en mix av intervaller, fartlek och massa snuttar distans?! Självklart tycker jag det ska bli kul och se hur det går! Jag har verkligen gott hopp om att det ska funka någorlunda och det mest spännande är att jag inte har en blekast aning om hur formen är. Loppen som kommer fyller sin funktion som roliga event men också som formkoll. Jag är lite sliten och trött så vet inte vad jag har i mig... så nu ska jag försöka vila så mycket som möjligt i veckan för att ge Kungsholmen runt en ärlig chans. Lustigt att tycka det är en nervkittlare... Men är man loppsucker så är man. Det roliga med halvmaran är att Måns och Maja är med och kör sin första 21,1! Det blir kul o se hur det går och vad de säger om loppet! Roligt att vi kör alla fyra och sen firar på restaurang. Blir något att se fram emot de där sista kilometrarna när man ändå kanske kan persa eller bara kämpar i mål. Ni hör ju... som vanligt har jag för höga tankar om mig själv och hur jag kommer få till det. Av någon anledning tror jag att jag har ett pers i mig fast sannolikheten är noll. Länge sedan jag sprang 21,1 och länge sedan jag var stark löpare. Men men, bara låta tanka och känslor jobba på sitt sätt. Ingen idé att övertala sig själv att det kommer gå dåligt, det får man ju ändå känna av vad det lider i så fall :)

Det här med Ironman får vänta ett tag. Har ett ryggslut som inte alls vill samarbete några längre stunder på sadeln och att köra ännu ett lopp där jag måste gå av cykel varannan mil för att sträcka på ryggen och göra övningar känns såååå 2016. Ett tag trodde jag att ryggen blivit bra och direkt anmälde jag mig till Laponia Triathlon, som är en Ironman-distans i Lappland under midnattssolen. Fatta härligt! Och så tillsammans med min parhäst Sofie Lantto kändes ju som en dröm. Och det är just det som det får fortsätta bli. En dröm att se fram emot till senare. För ryggontet kom tillbaka och hånar allt vad massage, nålar, rehab, prehab och träning kommer med. Men det gör inte ont när jag springer och jag har MR:at och vet att det inte är något allvarligt problem, så nog kommer de långa cykeldistanserna tillbaka. Men jag är lite less på IM-cirkusen och letar roliga och äventyrliga lopp. Kom gärna med tips om någon har koll på ett special-triathlon att upptäcka! 

Ok, nu ska jag släppa er. Men återkommer snart för jag känner att jag måste prata lite om det viktiga med magen och tarmen. Riktigt bra texter jag läser om det nu som måste förmedlas vidare. Läskigt hur lite man bryr sig om hur det funkar i magen och påverkar hela vårt liv och välmående på alla plan.

Hörs på den! Tjing!

 Sally och jag körde en favorit i repris och vandrade tre dagar i Höga kusten igen med tält och allt! Älskar det där med outdoor och laga mat i naturen! Kom gärna med tips på outdoor-aktiviteter!

Sally och jag körde en favorit i repris och vandrade tre dagar i Höga kusten igen med tält och allt! Älskar det där med outdoor och laga mat i naturen! Kom gärna med tips på outdoor-aktiviteter!

 Det här är vad jag ska göra så fort det blir soligt igen: Fincykling med min nya  Argon18  och  SoffiLantto . Cruisa runt på vägarna i uppland och fika på drömkåken. Bra vårtecken! Längtar!

Det här är vad jag ska göra så fort det blir soligt igen: Fincykling med min nya Argon18 och SoffiLantto. Cruisa runt på vägarna i uppland och fika på drömkåken. Bra vårtecken! Längtar!

/Erika