Racereport Lidingöloppet

" I fredags frågade mamma om jag ville springa Lidingöloppet 30 km. Först tänkte jag "TRE MIL?! Hur ska jag klara det?" Men kom fram till att jag bara skulle ta det i min takt och inte stressa. (För mig) känns det bättre om jag får tänka att jag går eller saktar ner när det blir jobbigt, sen sprang jag ju också i ett annat namn, så ingen kunde hålla koll på mig eller följa mig under loppets gång vilket också kändes bra. 
Kvällen före tänkte jag inte mer på det utan åt middag i skogen (vår nya fredagsrutin nu mera) och sedan gick och la mig.
Var inte alls nervös på morgonen faktiskt. Det var det positiva med att bestämma sig för att springa dagen innan, man hinner liksom inte bli nervös eller tänka på hur mycket man har tränat inför loppet, utan det är bara att bita ihop genomföra skiten.
Jag och mamma laddade upp med färskpressad rödbetsjuice, gröt och ett kokt ägg till frukost, sen packade vi i ordning väskor med gels, sportdryck och rena, torra kläder till efteråt. Jag fixade en låtlista på Spotify som till 50% bestod av Daniel Adams-Ray.
I bilen kände jag att nervositeten steg lite men ställde mig samma fråga som jag alltid gör: Varför är jag nervös? 
Svaret på den frågan blir alltid: Jag vet inte.
Jag blev inte så nervös som jag brukar eftersom jag visste att jag skulle ta det lugnt, så på en skala 1-10 låg väl min nervositet på en 4:a.
När vi kom fram hämtade vi ut nummerlapparna, vi fixade med Chippen, väskorna och kläderna, hörlurar, tryckte i oss varsin kärleksmums, värmde upp och vips! Så var vi vid starten. Bredvid Måns Zelmerlöv. Härligt! Det ända som gick fel var musiken. 
Inget wi-fi. Men det ordnade sig för den sattes på ungefär 100 meter från start och bara det gav mig mycket glädje och energi.
"Det går inte att springa för fort nu i början, det är som att jättemånga människor ska igenom en liten tratt" liknade mamma det som, och det var sant, starten var lugn och det var bara positivt då jag, och säkert resten av jordens befolkning, har svårt att hålla igen i starten och att spara på krafterna.
De första kilometrarna var mysiga då det satt sällskap i alla olika åldrar längs vägen och hejade. Äldre par satt i sina mysiga välskötta små trädgårdar på några gulliga trämöbler med en termos och hade det trevligt  medan tusentals löpare sprang förbi. 
Sen kände jag att jag började få håll så jag blåste ut all luft jag hade i lungorna och fyllde på med nytt. Andas ut på fem steg och in på tre... Hållet avtog efter några kilometer. Skönt! 
Gång på gång påminde mamma mig om att "räta upp hållningen", "andas jämnt" och "släpp på, rulla, ta vara på nedförsbackarna" när jag glömde bort eller var för trött för att bry mig. Trots att hon sa att jag skulle hålla mig trippande i uppförsbackarna behövde jag gå (kände jag i alla fall). Nackdelen då är att när jag börjar gå tror kroppen att jag är klar och slår av, vilket leder till segare känsla. Det hade nog varit bättre om jag höll mig springande, men det känns mentalt jobbigare att springa. 
Ungefär halvvägs försvann musiken i mina öron. Jag trodde självklart att det var någon av mina bröder som hade tagit Spotifyet (även om jag smsat alla tre och sagt att jag skulle ha musiken). Jag utbrast "nu är det någon jävel som har tagit Spotifyet". Mamma hjälpte mig att kolla vem det var. Vid det här läget var jag sjukt irriterad, fast i onödan eftersom det bara var täckningen som försvunnit.
Vid 17 km mådde jag illa och jag ville egentligen bara stanna vid någon buske och spy ut alla gels och sportdryck och vatten som jag tryckt i mig, men jag fortsatte. Mamma hjälpte till med en hand i ryggen när det kom en jobbig uppförsbacke. Det var ganska jobbigt faktiskt, för när man är så trött och det kommer ÄNNU EN uppförsbacke och så kommer Mamma och springer ungefär 1 mm ifrån en. Fast visst, det hjälpte ju också men några gånger viftade jag bort henne och gav ifrån mig ett "nej mamma inte nu". 
Strax före 18 km tog jag min sista gel men efter den kunde jag inte ta en till. Däremot har jag nog aldrig uppskattat vatten lika mycket som jag gjorde vid de två sista vattenstationerna. Drack nog lite för mycket för jag fick lite håll men det gick över.
När det var 6 km kvar hade jag ett bra flow och kände att "det här tempot håller jag hela vägen nu" fast det tempot ökade mycket de sista 300 metrarna. 
Slutspurten var något av det värsta. Jag kubbade ända in i mål och det ångrar jag lite såhär efteråt. Dels för att jag nästan sprang ifrån mamma eftersom hon hamnade mitt bland alla utmattande sega personer som inte hade en lika intensiv spurt som jag. "HÅLL HÖGER!!" Skrek mamma på sidan om mig. Och dels för att det blev så mycket jobbigare känsla i mål. Men jag tryckte på i min bubbla i innerspåret och in i mål. Den känslan var så skön men ändå väldigt obehaglig. Det blev helt snurrigt och jag ville bara lägga mig ner men ändå oskönt att vara still. Jag var Sjukt stolt och imponerad över mig själv, säkert lika imponerad över mig själv som många av ni är. Jag berömde mig själv under loppet också och sa högt "jag är fan sjuk i huvudet" och "fan vad bra jag är" Viktigt att hylla sig själv :)
När jag äntligen kommit i mål blev jag så snurrig och yr att jag inte kunde gå själv, utan hängde på mammas axlar och hela omgivningen gungade upp och ner. Många kom och gav mig en klapp på axeln för grym spurt. Vi tog några muggar vatten men var inte sugna på något att äta. Jag satte mig ner för att vila en stund och sen fick vi varsin kall öl och tog på oss varma torra kläder för att sen unna oss en välförtjänt massage.

Självklart kommer jag springa Lidingöloppet igen! Att vara 14 år och ha sprungit 30 km är väldigt coolt och inte alls vanligt. Det här kände jag var en bra start till att faktiskt börja träna på riktigt nu och jag siktar på att köra Vansbro halvironman 2017. 
Jag hoppas att jag kan inspirera andra till att börja träna, sätta upp höga mål och tro på sig själva, du kan klara det! Ta det i din takt och jobba dig uppåt.
Om jag kan, kan du ;)